alexandraspoong

Så gammal blev blacki (vati). Hon var min ögonsten. Vi båda älskade varandra enormt mycket, hon följde alltid efter mig, hon ylade när jag inte var hemma, hon vägra gå ner från sängen om jag låg och sov och någon skulle gå ut med henne. Jag fick alltid putta ner henne för att hon skulle gå ut. Jag har skrattat så många gånger åt henne, jag skämtar om henne hela tiden, det hör till vardagen numera.  Det är inte heller bara jag som skämtar om henne, det är okej att fortfarande göra det tycker jag. Jag älskar henne lika mycket fast hon är död.

Det känns som att det var bäst för henne, hon har haft en jobbig period dom 2 senaste veckorna. Inatt vaknade jag av att hon ramlade ner från sängen och bara låg på golvet, dom senaste nätterna har jag vaknat av minsta rörelse hon har gjort. Men jag trodde inte att hon skulle behöva avlivas.

Jag fick reda på det klockan 11.30 att hon inte kommer att kunna överleva. Jag kände klumpen i halsen och i magen men höll tårarna inne, mammar var hos veterinären i nyköping och dom ville avliva henne där. Men eftersom jag inte var med så gick jag inte med på det, jag ville verkligen vara med. Så när jag kom hem från jobbet så låg i min säng och kollade på mig med sina sorgsna ögon. Dom såg verkligen inte glada ut, hon har inte mått bra på länge så jag har knappt sett henne vifta på svansen på länge. Bara i tisdags när jag kom hem, då hade jag sovit hos denice måndag till tisdag, och då när jag kom hem så for hon upp i sängen och såg jätte glad ut när hon fick syn på mig.
Det var den sista riktiga glädjen jag såg i henne, det känns bra att hon gav den till mig.

När vi kom till veterinären så höll jag fortfarande tårarna inne. Hon fick lugnande och la sig ner  och vilade. Men sen när hon fick avlivningsvätskan så kunde jag inte hålla mig, jag hade så ont i huvudet för alla tårar jag hade hållit inne, men dom gled av sig själv då. Typ 5 sekunder efter hon fått sprutan var hon borta. Borta för alltid.

Här är några av mina sista bilder på henne.
Jag skiter fullständigt i att min hår ser ut som ett helvete.




<3




Här är dom 2 sista bilderna, hon fått sitt lugnande här och väntar på den andra sprutan.



Det går inte att beskriva denna kärlek jag hade till min hund.



Som jag skrev, man ser att det inte längre finns någon glädje i hennes ögon längre. Alltså känns det bra att hon slapp smärtan nu.


Vila i frid..19970122-20100128